Allt och ingenting kan hända.

Ibland kan jag bli rädd för mina egna känslor. Hur otroligt mycke dom strider mot mina tankar och mitt förnuft. Jag kan känna saker så starkt att jag ofta blir slav för mina känslor och dom blir min verklighet, även fast jag långt in i mig själv vet att det jag känner inte är sant eller stämmer överrens med verkligheten.
    Men mina känslor blir så starka att allt blir till verklighet, och jag har ingen ork eller motivation längre till att försöka motarbeta det. För det kanske funkar en stund med till slut orkar man inte hålla emot längre när allt ösas över en.

Jag måste på något plan känna att jag har kontroll över min situation. Och när jag mår skit och inte vet vad jag ska göra får jag panik, för jag har ingen kontroll då. Ingen att prata med, inget som hjälper, panik.
   Jag blir frustrerad över min situation. Precis som folk omkring mig. Det känns som vi har "löst" allt nu och då ska det vara bra. Jag har fått hjälp i skolan tillräckligt mycke så jag kan hänga med. Och BUP "försöker" hjälpa mig genom att prata. Men ändå kommer jag ingen vart, och ändå mår jag som jag gör.

Allt och ingenting kan hända. Jag vågar inte tro eller hoppas på något. Jag försöker ta en dag i taget och andas i min egna takt. Det är här jag är nu, och det är här jag inte trodde jag skulle vara igen.