I made it.

Okej, ja måste erkänna att jag är nervös för att starta denna bloggen. Man vet aldrig hur folk reagerar eller hur man blir tolkad av andra. Ja är väldigt stolt över att jag vågade såhär långt i alla fall. Ja kanske skulle berätta lite om min bakrund så att alla förstår varför jag vill starta denna bloggen och vad det är som har påverkat mej under de åren som jag mått dåligt.

Det har nog mest varit små saker som har blivit till en stor klump skulle jag nog beskriva det som. Vi behöver inte gå in detaljerat på vad och varför men jag har alltid kämpat enormt i skolan. Vilket väldigt många inte har sätt eller märkt speciellt mycket. Så många kan nog reagera nu bara automatiskt med att "ja vem fan har inte det" eller "sluta överdirv" men jag har nu själv märkt och fått reda på genom tester att jag faktiskt inte har överdrivit, att jag har kämpat sjukt mycke mer än de flesta andra har gjort. Jag har redan bak i lågstadiet haft jobbigt med läxor och skolgrejer. Men ingen har trott nåt eftersom ja alltid har kämpat så in i helvete och på gränsen helt klarat mej. Även om det varit på hårståt.
      Jag kan nu se vart ifrån mitt dåliga självförtroende har kommit under åren ja kämpat. Tänk er själva att kämpa nästan dubbelt så mycket som alla andra och ändå bara få G på ett prov medans andra som bara glider igenom det lätt klarar ett VG. Mitt kämpande har inte lätt till nåt högre än G. ibland inte ens det.
      Bakrunden till mitt nu mycket svaga självskadebeteende är nog att det blev för mycket. Jag började i mitten av 9 an att skada mej själv. Jag har alltid haft svårt att utrycka mej och det har även med mina svårigheter att göra har jag fått veta utav utredningen jag gjort. Har aldrig riktigt kunnat skrika ut min ilska, har aldrig kunnat springa bort hopplösheten eller distrahera känslorna med aktiviteter. Visst har distraktion fungerat vissa gånger men inte tillräckligt i längden. Men när man har så mycket självhat som jag haft, och så svårt att uttrycka sej är det lätt att hamna i en destruktiv fälla. Och så kommer det säkert upp massa diskussioner om att skada sej själv när folk läser detta men jag lovar att senare skriva ett helt inlägg om just varför man gör det eller i alla fall varför ja gjort det.

I vilket fall så har jag sökt hjälp för detta och gjorde även så snart jag fastnat i beteendet. Redan två månader efter ja börjat satt jag på en BUP - mottagning och vänta på min första kontakt som skulle bedöma hur vida jag behövde hjälp på BUP ( barn och ungdoms psyk) eller inte.
      Jag är både oerhört stolt och glad över att jag berättade för mina föräldrar redan efter en månad vad som förse gick. Det rekommenderar jag varenda människa som tvivlar på att berätta att göra. Även om ni inte tror att era föräldrar är som mina, eller vad ni nu kan komma på för bort förklaringar. För att ingen förälder är glad över att sina barn skadar sej själv men ja tror att de flesta föräldrarna är glada över att få de förtroende från sina barn, även om de inte hanterar det bra till en början. Det tar ett tag för föräldrar att smälta sånt här också. I vilket fall så tänker jag inte sitta här och snacka skit om BUP för dom hjälper säkert massa personer men för mej har inte BUP varit dom bästa. Ja har gått där nu sen januari 2009 och det ända jag har uppskattat från dom är utredningen dom gjort och utifrån den konstaterat mina inlärningssvårigheter. Och även deras ork och engagemang i mej även fast jag inte varit den lättaste att prata med och även fast det är deras jobb.


Det är detta jag kan komma på är det nödvändigaste att skriva och för er att veta för att kunna hänga med i min bakrund och i min framtid. Jag är väldigt nervös över om ja verkligen ska fortsätta med denna bloggen och om jag verkligen ska skriva så här mycket personligt. Innerst inne vill jag ju det, för det är alldeles för lite information om just detta ämne och folk behöver förstå, se och lära sej mer om det.
Skulle stärka mej enormt mycket om ni ville slänga in en lite kommentar om vad ni tycker om det här för ni som läser spelar en väldigt stor roll i detta. Ja försöker vara så anonym som det går men ja förstår ju att när jag väl länkar den kommer folk ta det som en självklarhet att det är jag som skriver, men skulle uppskatta om ni inte blev för öppna med att det är jag om ni nu vet vem jag är.