Inte utan mitt rakblad.

Det där med självskadebeteendet... Det är klurigt, och ganska svårt att ta sej ur. Från att ha haft någonting som skyddat en från att balla ur, från att det gjort för ont för länge, från självhat som man inte vet vart man ska göra av det och från att folk ska underskatta ens mående. Så nu ska man plötsligt sluta. Man ska veta att man inte har den back up en längre.. Att det är inte längre är ett alternativ.











När man är fast i ett självskadebeteende så går hela den processen bara runt, runt.

Det är rätt svårt att bryta den men om man nu vill bryta den är det lättast att bryta den vid den första pilen "må dåligt". Och det är ju inte lätt alls, så då får man helt enkelt försöka med det man själv tycker är lättast, även om ingenting är lätt. Eller mitt starkaste tips, låt självskadningen vara och fokusera på problemet bakom det. Man skadar inte sej själv utan anledning bara sådär.

Men det kan vara himla klurigt och jobbigt när man väl inte har denna rundgången också! Det finns alltid saker som kan påverka en när man må bättre också.

Som rad 1 visar kan man alltid falla dit igen. För att man inte orkar, eller för att man faktiskt försöker sluta med ett beroende och inte kan stå emot. ungefär som att man håller på sluta röka, och så kommer det något jobbigt eller pressande och man bara måste måste måste ta en cigg. Och man tänker att en gör inte så mycket jag slutar efter denna osv.

Rad 2, är något jag i och för sej inte haft så mycket erfarenhet av. Jag brukar inte bli triggad. Men jag vet att folk kan bli, och ja vet att det kan leda till självskadning även i en hyfsad frisk värld. Precis som att man är på fest och alla andra röker och det ser så trevligt ut där ute där alla står och pratar i ett rökmoln full av cancerframkallande ämnen. Så man går ut och tar en cigg bara för att slippa ha det tråkigt inne.

Sen rad 3 kan nog bara folk som känt det själva förstå. Ett självskadebeteende kan sätta sej ganska djupt hos vissa människor. Man kan känna sej vilsen och "naken" utan sitt beteende. Man vet inte riktigt vem man är utan det och vet inte hur människor plötsligt ser på en. Någonting jag hört från folk och om jag ska erkänna det känt lite själv så är det att när man är i sin mörka värld och kollar ut på alla andra så ser man själviska, envisa och okänsliga människor. Det har gjort att jag velat skada mej själv mycket mer för att jag har aldrig velat bli som dom, aldrig någonsin vara så okänslig och fördomsfull som vissa varit! (även om jag innerst inne visste att jag inte kunde bli det)  Det kändes bara som att om man blev frisk och mådde bra blev man bara självupptagen och okänslig.
     Det har jag ju lärt mej nu att man verkligen inte blir och att folk omkring mej inte varit så hemska som jag trott men det är inte lätt att styra över när man är mitt uppe i det. Jag tror att det är något man får komma på själv.



Ett starkt tips är att försöka acceptera sej själv och sina svårigheter med att sluta. Det är fan inte lätt och det sitter hårade och hårade ju längre tid man varit i det. (oftast i alla fall) Alla gör snedsteg alla failar! Men det är viktigt att komma ihåg att man faktiskt försöker, och att man håller sej på rätt bana även om man sladdar och slirar ut åt helvete ibland att man alltid kommer igen!