Självskadebeteendets långa väg

Det är väldigt mycket fördomar och förutfattade meningar kring självskadebeteende. Och det finns många kloka hemsidor som reder ut dessa fördomar och undringar vilket jag tycker är jätte bra. Men jag tänkte jag skulle skriva lite om hur jag upplevt det och hur synen på det är från min sida. Vissa saker vet jag ju för att jag själv gått igenom det och vissa saker har jag upplevt på ett sätt och andra på ett annat.

Jag som sagt i tidigare inlägg började skada mej själv i mitten av 9 an. Och det är många som undrar hur man kommer på tanken att göra det, och vad man tänkte på och varför man inte verkar ha tänkt på konsekvenserna av sin egen handling.
Jag kommer ihåg första gången ganska svagt. Men jag kommer ihåg att jag tvekade ett bra tag innan jag gjorde det. De ända jag kunde tänka på var om ja verkligen skulle, hur mina armar skulle se ut efteråt, vad jag skulle säga till folk omkring mej, hur jag skulle dölja det osv. Tanken kom upp för att jag var så frustrerad och så arg på mej själv att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville fly ifrån mej själv, min kropp och mina känslor som följde mej i vartenda steg jag tog. Allt med mej själv var bara helt fel och äckligt. I vilket fall så skadade jag mej själv av ren ilska och frustration. Utan att tänka speciellt mycket den gången. Sen är det väldigt suddigt hur jag kom in i det. Men jag kommer ihåg att jag fick små "anfall" av själv hat och frustration. Och eftersom jag inte visste vad jag skulle göra och igen ville bort från mej själv och mina känslor skadade jag mej själv igen och igen. Sen blev det nog lite som en vana, typ som att ja nu är jag röksugen då tar jag en cigg.
      Men visst tänkte jag mycket mellan gångerna i början. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt att dölja det för människor omkring mej. Jag tyckte också det blev som en till börda på det jag redan hade, men jag kunde bara inte sluta. För så fort jag fick dom här "anfallen" av självhat försvan allt förnuft. Och jag slutade tänka på konsekvenserna av mina egna handlingar. Slutade tänka på folk omkring mej och slutade fundera på hur det skulle se ut eller bli i framtiden. Och det var verkligen ingenting jag kunde hjälpa, och det kan jag se nu. Man sjunker bara längre och längre ner i känslorna och det läskiga med hela processen är att man slutar fatta vad man håller på med och man slutar känna hur ont det gör, för känslorna blandat med frustrationen och smärtan blir en helt egen grej. Man slutar känna att det gör ont och det kan till och med gå så långt att man skadar sej själv riktigt illa. Men det är inte säkert att det händer, det har inte hänt för mej vilket jag är väldigt glad över.   För innan har jag och många andra trott att det går att kontrollera. Men när känslorna var så starka, och jag är så långt ner i det mörka så var det totalt omöjligt att kontrollera det själv. Man behöver hjälp, inte bara att prata om det utan också just i den stunden man vill skada sej också. Men där med inte sagt att det inte går att kontrollera själv, för nu kan jag kontrollera det till stor del, även om känslorna och självhatet slår ut förnuftet är jag inte lika långt ner i det som jag varit innan. Vilket gör att jag lättare kan kontrollera det. Men det är inte helt borta, jag kan fortfarande ramla tillbaka i hatet och känslorna som tar över. Det tar tid och man behöver oftast hjälp till att få bort det och kunna kontrollera det.
      Man slutar tänka efter ett tag. För man trycker ner skuld känslorna och "tänk hur det kommer se ut, tänk hur många jag sårar, tänk vad som händer senare" tankarna i självhatet. Sen så är det bara en självklarhet att man är värd såren och ärren på utsidan. Plus att det är ett sånt effektivt sätt att få bort hemska känslor snabbt. Istället för att genomlida dom och försöka ta sej ur dom på andra sätt. För man vill ju inte gå fram och krama en elak chef, man vill inte säga trevlig helg till en sur kund, man vill inte älska sin mobbare och man vill inte ta i hand med en man är oense om, egentligen. Även om man ibland måste. Finns det en väg ut att slippa så gör man ju det. Det är ungefär samma sak fast man gör det mot sej själv istället.

Vilka mer fördomar finns det om självskadning... Jo nästan den viktigaste av alla! Att man gör det för att få uppmärksamhet. Utav det jag skrivit hittills känns det ju inte som att man gör det för att få uppmärksamhet. Denna fördom är mycket vanlig bland unga och anses vara något fruktansvärt negativt och fult att vilja ha uppmärksamhet. Det är en skam att vilja ha det och försöka få det på alla möjliga sätt. Men ärligt talat, alla behöver uppmärksamhet och bekräftelse. Mer eller mindre. Det är ingen fult att vilja ha det eller att sträva efter det. men samtidigt så kan jag hålla med många om att vissa sätt att försöka få det på är väldigt fåniga. Det är ju olika vad folk tycker så där kan ju ingen säga att det är så eller inte. Vissa tycker det är fånigt att försöka få uppmärksamhet genom tv program och vissa genom att skada sej, det är olika och kommer alltid vara det. Men uppmärksamheten i sej är inte fel. Och visst finns det människor som skadar sej själva för att få uppmärksamhet men jag tror det är väldigt väldigt få som gör det enbart därför. Men det finns säker.

Sen behöver man inte alltid gå klädd i svarta kläder och så för att skada sej själv. Även fast det är många som gör det. Men jag tror att det beror på att man försöker spegla sitt inre utåt. Jag har själv varit väldigt svart klädd och haft på mej de mest underliga grejerna ett tag men det var för att det kändes bra, kändes som att folk såg mej att dom fattade att såhär ser mitt inuti ut. Mörkt och deppigt. Men av de 2 åren jag snart varit fast i detta har jag kanske gått klädd så i 3- 4 månader högst. Det är så olika och som sagt man behöver inte vara destruktiv för att klä sej så. Samma sak som att det inte är självklart att man inte är destruktiv för att man har klänning på sej och en blommig kofta.
      En till sak är att alla som skadar sej själv tex skär sej det är ju det jag skrivit om för det mesta nu eftersom det bara är de sättet jag upplevt min destruktivitet på, är att bara för att man skär sej behöver inte det betyda att man gör det på armarna. Det är väldigt naivt att tro för det finns så många andra ställen man kan göra det på, inte bara armarna.
Jag själv gjorde nästan aldrig på armarna, vilket jag är otroligt glad över nu. Det är mina lår som råkat illa ut och dom visar jag ju nästan aldrig. Så det klar inte folk tror eller vet det. Därför är det viktigt att inte dra alla över en kam.
      Sen kanske man kan tolka det på olika sätt och det är jag bara tvungen att skriva också. Bara för att jag gjort det på låren betyder inte det att jag aldrig ville ha uppmärksamhet. Och tvärt om för en som gör det på armarna det är ju inte säkert den personen vill ha uppmärksamhet för att den gör det på armarna, det kan vara utav ren frustration och utan att tänka det händer.


Nu blev det ett väldigt långt inlägg men jag tycker det är viktiga saker att skriva om och jag har säkert glömt något men i så fall om det är något ni undrar över eller vill jag ska skriva om, skicka ett mejl eller skriv en kommentar!


Och hur mörkt och illa detta inlägget låter, så är det aldrig omöjligt att ta sej ur ett självskadebeteende. Men det är väldigt viktigt att personen som skadar sej själv vill sluta och ser vad det är den håller på med.. Och det kan vara svårt att inse så det kan ta tid, och oftast kräva hjälp från människor omkring en.