Dålig vana innom självförtroende och inlärningssvårigheter.

Att ha en kombination av inlärningssvårigheter, en dålig vana och ett otroligt dåligt självförtroende är väldigt svårt ibland. Det är en aning lättare att nu veta vad det är som gör det men innan har jag alltid trott att jag varit lat, för de flesta lärarna sagt det till mej. Jag ska ge ett exempel på en situation som var typiskt mej förutom som jag nu hela tiden försöker kämpa mot:

Läraren står framme vid tavlan och presenterar en ny uppgift som snart ska delas ut. Hon säger att detta ska vi diskutera och skriva om och att det är viktig information i häftet som snart ska delas ut. När jag får häftet som har ungefär lika stora bokstäver som denna texten och är ca 6 sidor med nästan bara text känner jag hur allt plötsligt blir omöjligt. Rummet dalar ut i total tystnad och alla stirrar rakt ner i pappret med koncentrerade ögon. Stressen inom mej växer och jag vill så gärna bara kunna orka läsa, orka fatta. Jag läser första mening, andra, femte, nästa sida och har plötsligt glömt av vad fan det stod.
vänta vad lästa jag precis.
Men helvete ska det vara svårt att fatta.
Medans dessa tankar snurrar ser jag hur en efter en runt omkring mej blir klar och läraren antar att alla är klara. Och jag har ingen aning om vad det handlar om eller vad folk snackar om. Och då blir jag kallad lat.

Efter ett antal sånna här tillfällen ger jag upp så fort jag ser ett papper med text på. Ja kommer aldrig klara det ändå, jag kommer aldrig hinna. Varför skulle jag fatta? Vad är det för mening att jag lägger ner energi på att försöka förstå när det ändå inte tjänar nåt till.
      Detta ligger redan i mej. Jag ger upp, utan att ens försöka. Och matar mej själv med att jag ändå inte kan, ändå inte hinner eller ändå inte fattar. Det tar oerhört mycket på mitt självförtroende utan att jag egentligen tänker på hur mycket det skadar mej att sitta och trycka ner mej själv sådär. För jag har alltid gjort det. Men nu kan jag också se varför, det finns en förklaring. Och det är en otrolig lättnad.
      Men det gör också väldigt ont när jag kommer på mej själv med vad jag gör. Och att försöka motarbeta den självklara känslan att jag ändå inte kan med den positiva att jag kan är ett av det svåraste grejerna i min vardag jag kämpar med just nu.

Men med lärares förståelse, uppmuntran och anpassade studiemedel tar jag mej igenom vardagen och skolan med mycket bättre förutsättningar än innan. Det de flesta lärarna gör för mej genom detta stödjer mej otroligt mycket i min "tillfriskningsprocess" och vägen till ett bättre självförtroende planas sakta ut till en mer platare väg. Men det är inte bara lärarnas förståelse, uppmuntran och anpassning som hjälper mej på vägen utan också kompisars och föräldrars.

Så ge aldrig upp, det kan bli bättre. Sluta aldrig kämpa för dina rättigheter och det du vill förmedla.

Även om det är jobbigt på massa olika sätt och att jag ibland inte klarar det, så är det bättre än förut. Och det är underbart. Det är ett stort seg på vägen men också ett stor hinder att hela tiden behöva ha ett krig innom sej för att klara av saker. Men det är värt det. Det kommer bli bättre och jag kommer klara det.