Vem jag var, och vem jag nu är

Det är som en ny värld att må bra. Allt är så sjukt annorlunda och ibland kan jag själv tycka det är rätt svårt att veta hur man ska vara/göra i den friska världen. 
    Något jag är helt säker på det är den sjuka världen. Jag har levt i den jätte länge och inte minst i den allra mörkaste delen av den de senaste två åren. Jag vet precis hur det är att må dåligt. Men ja har inte den blekaste aning om allt  i den friska världen. Det är ibland ett stort hinder för mej och min väg att kunna må bra. Jag lär mej fortfarande och det är nog någonting som hör till läkningsprocessen. 


I den mörka världen var jag en tjej som ständigt sträva efter att få vuxna att förstå och se att jag mådde dåligt. Något jag själv tyckte var en stor del av mej var mitt självskadebeteende. Ja va hon som alla trodde va nån annan. ingen hade nån aning om vad som egentligen hände. Jag var i skuggan en trasig skäl utan så mycket ork. På utsidan såg alla en lite tyst tjej som såg ut att vara som vem som helst. Men inte på insidan. Och min roll i det sociala va att hålla en slags mask, för att det är fult att prata om att man mår dåligt och speciellt att man skär sej det är bara i de flesta andras ögon patetiskt och dåligt, fast än att jag ofta bara ville dra upp byxorna och visa mina söndriga vrister och få folk att tycka synd om mej och ge mej uppmärksamhet på ett bra sätt. Jag visste precis vad ja kunde säga och inte säga till BUP och vad som var okej att berätta för resten av människorna jag försökte prata med utan att få dom att se in i det svartaste hålet som tog plats inuti mej. För det va på något sätt omöjligt. För min önskan va att nån såg det mörkaste hålet och kunde se och förklara för mej vad som hände där. Men samtidigt var det förbjudet att komma så nära. Ingen var att lita på och ja visste aldrig vad som skulle hända ifall nån såg.


Men nu har jag ingen aning om hur man reagerar när man tex mår dåligt i den friska världen. Det är inte riktigt att börja gråta gömma sej och skada sej tills det går över. Känner oftast inte heller att den taktiken funkar eller verkar något vidare lockande vilket jag tycker är väldigt skönt! Men hur beter jag mej mot människor när jag har kvar ärr efter nåt som jag inte längre riktigt vill visa upp? Hur är man när man är social utan att behöva fokusera på att dölja? Vem är jag nu utan det jag hade innan? Vad strävar jag efter? vad kan/ska jag säga till folk om det som fortfarande förföljer mej ibland och är anledningen till att jag är den jag är idag? och anledningen att jag gör vissa saker som ja gör de.
Vem vill jag vara och vad vill jag göra med resten av min framtid jag har planerat att leva i den friska världen?


Det är kamp, en balansgång jag dagligen kämpar med. Det är ingen rak väg och det är inte lätt. Men jag står med båda benen där de ska vara, jag har kontrollen (för det mesta ;) ) och jag bestämmer hur det ska gå till. Allt är i nu läget skärmande stabilt. Hoppas bara det fortsätter såhär...