en sån där vändpunkt ni vet

Folk brukar prata om vändpunkt när man mår dåligt. vilken var din vändpunkt, vad hände då osv.  Och det påverkade mej ganska mycket när folk pratade om det. Jag brukade undra vad jag kunde göra för att hitta min osv. Vilket va helt stupid av mej, för det är som att leta efter nåt som man egentligen inte kan påverka själv. Men jag ska beskriva vad jag tror att min vändpunkt var och hur den kom osv.
Detta kan bli ett starkt inlägg så jag varnar för folk som inte mår speciellt bra eller otroligt oroliga föräldrar som känner att dom inte orkar eller vill läsa om hur det kan vara som värst. Speciellt dom som vet hur illa det kan vara men ändå inte vill få det slängt i ansiktet och gräva ner sej i hur det kan vara. Jag kommer markera med en  * när det börjar bli mer läsvänligt för er :)




Jag var ju som skrivit tidigare övertygad om att ingenting skulle vända för mej. För jag satt verkligen fast på slutet här. Det var en ständig kamp om att få BUP att förstå att kunna komma över mina svårigheter att kommunicera och rädsla för att mina föräldrar skulle ta saker fel, bli sårade och oroliga. Vart jag än vände mej kunde ingen hjälpa mej. Ingen visste vad dom skulle säga eller göra. Och det har varit de värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag tror jag vände mej till varenda organisation där man kunde vara anonym och ingen visste vad jag skulle göra. Ingen hade direkt orken eller förståelsen att dra sej ner till min mörka nivå och kasta upp mej där ifrån. Och det förstår jag. Även om dom jobbade med det var jag rätt omöjlig. Det är rätt jobbigt att behöva erkänna och speciellt såhär öppet eftersom många jag känner läser det. Men det var så illa på slutet här att jag verkligen inte visste vad jag skulle ta vägen, att jag nästan inte hade något hopp kvar och inte nån verklighetsuppfattning att jag starkt funderade på hur jag skulle avsluta mitt liv. ( jag har alltid haft tankarna på det många gånger innan men nu var det första gången jag tänkte på hur det skulle gå till ) Och när många läser detta så känns det ju väldigt starkt och väldigt hemskt osv. Men jag ska säga er att det som höll mej kvar i livet, det som jag ständigt ständigt ständigt tänkte på innan jag tänkte på mej själv, var folket omkring mej. Det var ett ständigt krig mellan dessa meningar:

Är det värt/snällt/okej att ge så många människor min sorg för att jag skulle få slippa? 

vs

Mina känslor äter upp mej inifrån och jag drunknar i snart i allt hemskt, jag är ändå inte värd att leva.

Och jag måste erkänna att jag då inte visste hur mycket folket omkring mej styrde det. Det var helt undermedvetet det var ju inte direkt så att jag tänkte på att nu ska ja inte tänka på dom utan det kom automatiskt och det sitter sten hårt. Och kommer alltid att göra det. Och ja tror inte ja bara talar för mej själv när jag skriver så utan jag tror det är så för väldigt många även om man inte vill erkänna det själv.
Så ni föräldrar som känner er maktlösa och betydelselösa, kan ju bara lyssna på detta för jag lovar er att det är ni inte. Ni styr sjukt mycket mer än vad ni tror.
      
*
Men i vilket fall så efter att ha mått sådär vidrigt och verkligen haft ett inre krig inuti mej dagarna i ända, måste vändningen kommit någon gång efter utredningen på BUP. Jag var så orolig över att den inte skulle visa någonting, att jag gått igenom detta jobbiga i onödan att det skulle börja om från början igen. Medans mamma var övertygad om att det skulle visa nåt men jag vågade inte riktigt lita på henne. Jag vågade inte bli så sviken om jag nu hoppades på att det skulle visa nått och inte gjorde det. Ja tillät mej bara inte. Men den visade nåt och inte bara nåt utan svar på allas frågor. BUP förstod mina kommunikations svårigheter och fick mer insikt i mitt mående, jag förstod att jag inte var dum i huvudet, mina föräldrar och folk omkring mej förstod så det var som en brustablett äntligen löste upp sej, alla frågetecken försvann.
        Men det var ju så klart inte lösningen på alla problem. Jag var ju så klart ledsen över att ha det, att få veta det så sent och att ingen annan lagt märke till det när jag varit mindre osv. Plus att jag fortfarande hade mycket kvar att kämpa med i skolan för att klara betygen. Men i samband med möten med skolan och ett långt och ledigt sommarlov blev allt bättre. Sen förändrades mycket när jag sov hos min kompis som bor i en annan stad en del under sommaren. Jag har alltid haft svårt att sova borta från mina föräldrar en längre tid, ända sen jag var liten men nu gick det som ingenting. Jag vill knappt hem när jag skulle det och jag kände mej som en helt ny människa. Jag hade tagit stora steg i rätt riktning och kunde äntligen se allt ur andra perspektiv. Ja vet inte allt förändrades bara. Jag blev inte den instängda tjej som jag en gång varit. Ja kände inte att allt var omöjligt och jag fick mer respekt och förtroende för vuxen världen. I samband med detta löste sej skolan enormt bra och saker började falla på plats. och så har jag kommit till där jag är idag. Det är ännu långt kvar och jag är väldigt skör även fast det inte syns på samma sätt. Men jag kämpar och står i. Jag har inga tankar på att ge upp längre (även fast jag fortfarande kan vara destruktiv) och det är otroligt jobbigt ibland.



Men grejen är den att jag tänkte aldrig på att detta nog kommer vara min vändpunkt. Man behöver inte sträva efter att hitta den för jag tror och vill tro att den kommer av sej själv när man som bäst behöver den. Även om man själv eller folk omkring en inte kan se det så nu, så tänk på att inte grubbla för mycket på det.

Sen en ska till, ge aldrig upp. Det är så onödigt!