Misstolkning av inlärningssvårigheter

Varje gång det kommit en motgång (i skolarbetet) så har jag med en gång gett upp blivit ledsen och hatat mej själv. För jag har vetat att jag inte har klarat det, de har alltid varit så, standard grejerna som lärarna har sagt på utvecklingssamtalen har varit att jag ligger lite efter i vissa saker men inte överdrivet mycke och att jag ger upp lätt och inte tror på mej själv. För mej nu är det inte så konstigt. Innan tyckte jag det var enormt jobbigt men nu när jag ser vart det kommer ifrån är det inte samma sak. Jag har förståt mej själv och accepterat min svårigheter till en stor grad. 
      Men även fast folk vet att jag har inlräningssvårigheter och att jag själv accepterat det till en viss del kan jag fortfarande känna känslan av att vilja ge upp, att ja blir frustrerad och ledsen över att jag inte fattar. Det finns ett ämne i skolan som jag hela tiden nästan varje uppgift får denna känslan. Jag ger upp och fattar inte. Jag känner mej lätt dum, ledsen och irriterad på de lektionerna och frågar ofta läraren när jag inte förstår. Vilket resulterar i att jag tappar tålarmodet, orken och tron på mej själv. Och läraren tycker det är jobbigt att stå vid mej när flera behöver hjälp och blir nog lätt frustrerad över situationen. När jag sen ska förklara för läraren varför det bara är helt omöjligt och inte går att fatta blir det jobbigare. För jag vill inte sitta och ha värsta utläggningen för läraren/vikarien om varför jag inte fattar när hela klassen har chansen att lyssna. Jag vill inte vara någon jävla gnällspik som inte orkar eller som "skyller" på sina inrläningssvårigheter. Det är något som ska komma från en vuxen inte från mej (tycker jag eftersom det bara blivit fel när jag sagt det själv). Jag vill inte använda det på fel sätt och jag vill inte bli nobbad för att jag har det och för att människor tror att jag använder det som någon slags ursäkt.
Anledningen till att jag känner såhär är för att jag har råkat ut för det massa gånger. Nu har jag ju inte vetat att jag haft svårigheter så länge så jag har inte kunnat säga det. Men när jag inte har fattat har lärare i bland trott att jag skojat, trott att jag är lat och trott att jag inte vill fatta. Och på så sätt har jag kännt mej ännu dummare och ännu mer ledsen över att jag varit så "trög".
     Det va länge sen jag försökte förklara att jag har inlärningssvårigheter för någon, jag vågar inte riktigt göra det och istället sitter jag ensam och försöker desperat att förstå vad uppgiften handlar om eller vart jag kan hitta informationen osv. Om jag inte känner att jag vill tjata ut läraren och få den att till slut inte tro på mej eller inte orka hjälpa mej mer.
Och om jag inte tjatar sönder mina älskade kompisar som oftast har världens bästa tålarmod och ork med mej och min svårigheter!♥ ;)


Detta är någonting många vuxna bör tänka på, speciellt lärare. Nu menar inte jag att alla lärare är sånna eller att det är så fel att vara sån heller. För jag tror att det kan vara svårt att skilja på de som inte orkar och använder de som en ursäkt och de som verkligen inte fattar. En lärare har så många elever och så många olika människor att ta hänsyn till det är inte så lätt att hålla reda på. Men jag tycker ändå det är något som är värt att skriva om något som berör mej som elev varje dag och något som säker berör er vuxna en hel del varje dag.