Från de värsta till nu.

Idag är det 20 november 2010. Ungefär nu är det mer exakt två år sen jag började skada mej själv. Det är sjukt. Detta har varit de två längsta åren i mitt liv.
      Tänk så mycket som har förändrats sen dess. Jag har mått dåligt i flera år, men det nådde sin värsta topp för två år sen och då gick det bara ut för. Jag mådde sämre och sämre snabbare än vad jag kunde hantera själv och saker började hända med mej, med folk omkring mej och nu har jag hamnat här. Någonstans på vägen har det bara vänt. Saker har fallit på plats och rätat ut många frågetecken. Och varje dag är jag lycklig innerst inne för att slippa må som jag mådde. Det är en så enorm lättnad. Det är svårt att förklara med ord hur skönt allt känns.


För två år sen började jag skada mej själv och kämpa mot min vilja att få uppmärksamhet och min rädsla för folks reaktioner. Jag fick panik attacker och tillbringade många raster inne på skoltoan för att hämta andan och orken att fortsätta dagen. Jag kände mej som den mest ensammaste människan på jorden och sög ut den lilla uppmärksamheten ur folk jag kunde få. Jag ville alltid att folk skulle fråga hur jag mådde och vara på, eftersom jag själv aldrig kunde med att be om hjälp eller visa att jag ville ha deras uppmärksamhet. Jag ville egentligen att alla skulle bry sej, alla utom mina föräldrar. Fråga mej inte varför, för jag har aldrig något bra svar på det. Jag vet faktiskt inte, jag ville inte att dom skulle veta, jag tyckte det var obehagligt att dom såg hur jag mådde och fick vara en del av det mörka.
      Ändå ångrar jag inte en minut att jag berättade för mina föräldrar att jag mådde dåligt och att jag skadade mej själv. Men jag tyckte det va bra så, dom behövde inte ständigt bli påminda om det som pågick omkring mej i min svarta värld för det gjorde bara ont.
     Jag kämpade enormt med skolan och många tårar fälldes för betyg som inte uppnåddes och prov som inte klarades. Lärare var efter mej och klagade och skällde medans jag bara kämpade och kämpade med mitt mående, självförtroende och kraven de hängde över mej. Och jag är så sjukt glad för att jag klarade mej så bra som jag gjorde. Även fast jag var helt slut i huvudet och allt bara va skit, så klarade jag mej igenom både 9 an och kom in på ett väldigt bra gymnasium och där klarade jag ettan även om det var på håret det också.


 

Och nu. Nu går jag till skolan utan ångest och för det mesta utan självhat. Jag orkar mej igenom dagarna utan att behöva rymma till toan och hämta andan. Jag kan delta och fatta saker jag inte fattat förut och jag kan se mitt liv ur en helt annan synvinkel. Jag slipper känna mej dum och onormal. Jag känner inte känslan av hopplöshet, sorg och ilska.  Visst har jag dåliga dagar, visst kämpar jag fortfarande, men aldrig på samma sätt som innan. Jag har äntligen fått bort grunkänslan! Och det går inte att förklara hur jävla underbart det känns.

 Och jag hoppas att alla som läser detta som framför allt mår dåligt själva kan ta åt sej lite utav det jag skriver, för jag förstår er verkligen och ja förstår hur hopplöst allt verkar jag var också helt övertygad om att allt skulle gå åt helvete och att ingen kunde förstå sej på mej. Att det var lika bra att jag bara dog. Men jag gjorde inte det och det är jag glad för. För alla som kämpar kommer att nå dit jag är i dag, ingen kan säga när och hur men jag lovar att det kommer när ni som minst anar det.