Det var en grej som min psykolog sa till mej som verkligen fastnade. Och jag tänkte dela med mej av detta till er där ute som också kanske söker efter svar på vissa saker.
Jag har väldigt svårt för att bli arg. Jag blir aldrig arg. Jag blir sur om jag blir nåt. Men oftast är jag inners inne ledsen. Men jag vet inte hur man gör, ja vet inte hur man skriker på folk och hur man slänger grejer omkring sej. Jag gör inte sånt. Ja trycker in det innom mej tills det inte går längre.
Men nu det senaste har jag varit så himla arg hela tiden, på allt. Och det tar otroligt mycket energi! Jag blir arg för att tröjan jag vill ha på mej ligger i tvätten, jag blir arg för att jag missa bussen, jag blir arg för att min pappa inte hade tid för att han jobbade eller för att jag själv inte kan bli arg! Detta suger ut energi och slänger det till ingenting. Och jag har nu under ungefär två tre veckors tid undrat hur fan jag ska kunna bli arg? Så jag tog upp det med min psykolog och hoppades på att hon skulle kunna få slut på mitt dåliga mående som för tillfället infekterade min annars friska väg upp ur skiten!
Till en början blev jag paff och fattade ingenting, men när hon sen förklarade kände jag hur allt de hon sa bara stämde, och bara genom att någon förklarade varför jag mådde som jag gjorde eller gjorde som jag gjorde, gjorde att halva skiten släppte och det blev genast lättare att andas.
Hon förklarade att det var bra att jag va arg. Att det betyder ett steg i rätt riktning. För jag visste ju varför jag var arg och jag va arg. Förr hade jag ångest för att jag inte visste vad jag va arg eller ledsen över. Så då försökte jag desperat komma på varför jag mådde dåligt och när jag inte gjorde de så fick jag ångest och ännu mer ångest och till slut blev det rakbladet.
Men nu, nu vet jag att jag är arg och varför! vilket bara leder till nästa utmaning... Att agera ut ilskan på rätt sätt och rikta den mot det jag är arg på, inte mot mej själv. Och det känns för mej som ett stort steg i rätt riktning. Sen är det sjukt jävla idiot svårt att placera ilskan där den ska vara istället för att bara trycka den inom mej och bestraffa mej själv sen när jag inte orkar. Men eftersom jag har så svårt för att bli arg fick jag ett till tips, och det var att bara säga vad jag känner och tycker. Jag hatar att behöva argumentera och skrika på människor hatar att bli skriken på och blir bara tom och svart i huvudet kommer inte på någonting att säga och börjar bara gråta. Så därför tyckte min psykolog att jag bara skulle säga det till de/den jag va arg på. Bara förklara vad jag känner utan att behöva diskutera det eller försöka fixa det.
Jag har ännu inte klarat av att göra det. Men jag tror att det kommer, när jag känner att det är läge. Och ja tror själv att jag mår mycket bättre av att få ur mej det!
Någonting värt att fundera på till er som undrar och känner igen er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar