Att vara på väg upp

När jag tänker efter och känner efter så tycker jag själv att jag är på god väg uppåt. Och det är en otrolig känsla. Som är en av många anledningar till att man lätt borde fortsätta kämpa. Även om jag kan glida av vägen rejält ibland. För att från att ha varit i avgrunden utan hopp utan nånstans att ta vägen är detta ett sån jävla härlig känsla. Jag kan känna att jag rullar, jag sitter inte fast mer. Även om ja rullar långsamt kan till och med jag se att jag gör det nu. Och det ska ni veta det är ett stort steg på väg i rätt riktning och en otrolig jävla lättnad. Säkert inte bara för mej utan för många andra omkring mej.
     Ja vet precis hur folk tänker som mår dåligt när dom läser det här. " ja kommer aldrig komma dit" " skit samma orkar inte ens försöka" "varför skulle ja ha sån tur" "lika bra att ge upp orkar ändå inte kämpa så långt" osv. Men saken är den att jag själv suttit där. Jag själv har läst lite sånna här grejer och hört folk tala om det för mej att det kommer bli bättre och vissa gånger har det nästan blivit svart för ögonen av ilska. För jag var övertygad om att det fan aldrig skulle gå uppåt, att ja aldrig skulle orka, att ja aldrig skulle klarat. Och dom känslorna kan fortfarande komma tillbaka då och då men inte på samma sätt. Men saken är den att folk säger inte bara till än "ge inte upp de blir bättre" för att uppmuntra utan för att det faktiskt är så.
      En annan sak jag också har lärt mej på vägen är att man inte ska lägga allt på alla andra. Att det är tex BUP eller föräldrarna eller kompisarna som ska ändra sej eller göra nåt för att du ska må bättre, utan det är bara du. Klart föräldrar och kompisar och BUP ska hjälpa dej, men dom kan bara hålla i dej så du inte ramlar ner i det hemskaste dom kan inte dra upp dej. Men det är tyvärr väldigt lätt att lägga det mesta på andra ändå. Jag gjorde det ofta, ja trodde allt va BUPs fel ett tag och ja bytta behandlare och testade massor av olika grejer men inte blev det bättre. En till sak jag lärt mej på min egen väg är att hur jobbigt det än låter hur hemskt det än känns att säga det till sig själv så är det lättast att få hjälp när man själv känner sig lite bättre. Att man inte är mitt i det och ligger och guppar i det mörka utan faktiskt tagit sig upp på det gråa lite grann. ( detta är också bara utifrån mina erfarenheter och vad jag tror, säger inte att det är så för alla ) Första gången jag insåg det började jag gråta. För hur skulle jag kunna hålla ut till jag tagit mej upp på det gråa? Vart skulle orken komma ifrån?
Helt ärligt vet jag inte vart orken kom ifrån, det var så många gånger jag var helt förtvivlad och inte hade en aning om vad ja skulle göra. Men orken bara finns där, gömd i det undermedvetna. Även fast man inte vill tro det. 
      Sen är det också väldigt viktigt att kunna acceptera sina fel och sne stag man gör på vägen upp. För det kommer man garanterat att göra. Jag kommer falla tillbaka i självskadning några gånger till innan jag slutar. Jag kommer att känna hopplöshet innan den försvinner osv. För allt går inte på en gång. Men som sagt det viktigaste utav allt är att acceptera sina fel. Det är helt okej. Och sluta fokusera på det som är fel när det andra är på väg upp.

Så det viktigaste som är, är att hur jävligt det än känns, hur omöjligt allt "är" så går det uppåt.Och det kan heller inte vara helt omöjligt att det till och med blir ännu lite värre innan det blir bättre.

När natten är som mörkast, är dagen som närmast

Så sluta aldrig hoppas.