Vuxnas agerande och deras reaktioner.

Ja vet förlåt för dålig uppdatering... Det är bara att det tar så lång tid att skriva ett inlägg för mej. Alla andra inlägg jag skrivit har tagit omkring en, en och en halv timma med rättning och tänkande. Men nu har ja orken och nu kommer ett till inlägg, denna gången om hur vuxna i min omgivning reagerat på mitt självskadebeteende och mitt dåliga mående och hur jag tycker vuxna borde göra.


Jag tror att vuxna i dagens läge är väldigt rädda. Rädda för att göra fel, att lägga sej i utan anledning, att förvärra osv. Och det är väldigt synd. För när man mår dåligt så vill man helst att vuxna självmant ska fråga hur det är och ta första kontakten för att man själv är rädd för att be om hjälp.
     I början när jag mådde som sämst och allt bara stört dök ner i det mörka, vågade jag aldrig be om hjälp. Men nu när jag ser tillbaka på hur jag va så försökte jag ge vuxna chansen att fråga hur det va genom att vara nära dom och verka ledsen i deras närhet. Rätt patetiskt kanske, men jag behövde hjälp och uppmärksamhet för jag visste knappt vad jag själv kände. Jag behövde att någon såg mej och visste vad som hände runt mej, att jag inte var ensam om det hemska jag upplevde. Inte bara någon kompis som själv hade sitt eget och inte kunde göra mycket. Men tyvärr blev det inget positivt av de vuxen kontakterna jag desperat försökta skaffa genom skolan.
Förutom att jag en gång, efter att ha ring och snackat med BRIS, lovat den personen jag pratat med att söka upp kuratorn på skolan och snacka med henne. Och det gjorde jag. Och där med började min kamp mot allt som skulle komma. Jag började prata med henne en gång i veckan och hon är en av två bästa jag någonsin har pratat med under hela min tid jag mått dåligt. I början satt jag mest som en liten boll i hörnet av soffan mitt emot henne. Jag kollade rakt ner i marken och hade helst luvan på mej. Jag berättade inte så mycket utan svarade mest på frågorna hon ställde. Har aldrig känt mej bekväm i att bli utstirrad och prata om det som varit jobbigt med någon jag inte kände speciellt bra. Jag vågade aldrig säga så mycket för jag har alltid känt att den som jag pratat med har för mycket makt över det jag säger. Kändes som att om jag sa nåt fel eller personen missuppfattade mej kunde hela helvetet braka låss. För jag kunde ju inte veta va dom definierade som "illa" eller inte. Dom kanske får flipp och ringer socialen och massa skit. Jag hade ingen aning. Och det räkte med att dom sa någonting fel eller tyckte på något sätt så kröp allt förtroende och modet att prata in i en lite klump inom mej igen. Detta har jag kämpat enormt mycket med under dessa år jag mått dåligt. Och det förvärrar ju chanserna att hjälpa mej om jag ständigt är rädd och inte vill prata. Men denna spärr har lyckats släppa två gånger. När jag har pratat med vuxna som jag inte definerat som kompisar, och det har varit med kuratorn som för övrigt slutade efter två månader efter ja börjat där och sen började jag på BUP, och ett BRIS ombud jag pratade med väldigt länge ett tag som varit enormt viktigt för mej och min väg upp ur det mörka.
       Men det var inte bara så att jag fått för mej någonting i huvudet det här med att inte vilja prata. För det var flera gånger vuxna missuppfatta mej och gjorde saker och ting värre bara därför. Vilket gjorde att jag ännu mindre ville prata med vuxna. Ett tag hade jag inget förtroende för någon vuxen och kände mej bara totalt sviken av hela den världen. Men som jag kan se det nu var det mycket för min rädsla att prata och mina svårigheter att uttrycka mej. Men i vilket fall så var det en ständig kamp mellan mej och att försöka få vuxna att förstå mej och inte misstolka. Jag själv sa saker som jag upplevde som helt hysteriskt hemska medans vuxna reagerade precis som det inte var någonting och det fick mej delvis att sluta tro på att jag ens mådde tillräckligt dåligt för att få uppmärksamhet och för att få hjälp nog att kunna må bättre. Detta resulterade i att jag mådde sämre och gjorde sämre saker mot mej själv. Som jag sen försökte berätta och se om detta va tillräckligt. Det var hela tiden krig om hur vuxna skulle reagera och min förmåga att berätta. Något som jag nu kommit på är att eftersom jag själv knappt förstår vad som händer inuti mej ibland och varför är det bästa en vuxen kan göra för mej är att förklara saker jag berättar på ett enklare sätt. Det ger mej bekräftelse på att jag själv förstår vad och varför jag känner som jag gör och att vuxna förstår mej. Tex :
Jag: Jag har skadat mej själv och jag känner mej så fruktansvärt dum, men jag kunde inte hjälpa det det bara blev så och nu känns allt mycket lättare fast jag känner mej ändå väldigt dum.
Vuxen: När man är i ett självskadebeteende som du är i går det oftast inte att kontrollera, och  man mår ofta bättre av det fast det är ofta en av "biverkningarna" att man får mer ångest utav det efteråt. Jag tror inte att du menade något illa med det egentligen heller.
      Men vuxna blev oroliga och impuls gjorde saker som att kalla till möten och berätta för mina föräldrar och sen sket dom i det jag hade berättat. Vilket gjorde att jag lätt tappade förtroendet mer för de som var till för att hjälpa mig. Men det klart att dom blir oroliga, och det klart dom måste göra sitt jobb, och det är deras jobb att berätta för mina föräldrar när dom blir för oroliga för mej. Men mitt uppe i det hemska hade jag ingen plats för förståelse. Vilket jag inte tror att någon som mår dåligt egentligen har. Det är en ganska bra sak att tänka på när man som vuxen är i den situationen. Vi som mår dåligt har ofta ingen förståelse för de som ska hjälpa oss, speciellt inte det som kan hjälpa oss i framtiden utan vi vill helst ha något som funkar percis just nu. och speciellt jobbigt var det med BUP eftersom dom i sitt jobb går ut på att föräldrarna är mycket involverade i det som händer där. Vi som barn vill inte tynga ner föräldrarna mer och helst inte prata med dom om saker som är otroligt hemska för oss eftersom det på något sätt känns fel. Det behöver alltså inte betyda att vi mår sämre för att vi inte pratar med föräldrarna om hur vi mår. Och jag tror att det är ganska viktigt att föräldrar har förståelse för det eftersom att blir dom oroliga och arga vilket många blir utan att mena någonting illa så blir det mest bara pannkaka av allting.
     
En sak till när det gäller vuxnas reaktioner. Något jag kan förstå fullt ut är att vuxna och oftast föräldrar till barn som skadar sej själva blir oroliga och otroligt rädda när dom får reda på det. Men det blir inte bättre att göra en stor grej av just skadandet eftersom det bara är en symptom på själva grund felet. Det kan vara obehagligt och jobbigt att få reda på och i längden så tycker många vuxna det är bra att tex gömma allt vasst och bli arg, frustrerad och straffa eller hota personen. Det hjälper inte. tre skäl till att inte göra det jag precis räkna upp :

1. Spelar ingen roll hur mycket ni gömmer, vi hittar alltid andra grejer. och helst brukar vi inte ta saker hemifrån vi vet att folk kan komma på oss med. Det är ungefär som att man inte snor alkohol hemifrån det är ju ungefär som att be om att bli upptäckta. Plus att det oftast blir jobbigt för er själva att gömma sakerna. (om det inte är i extrema fall då ni verkligen märker att personen tar saker hemifrån så som knivar saxar osv som inte kommer tillbaka och ni mäker att den personen skadar sej riktigt illa med dessa saker)
2. Egentligen skadar vi oss själva för att stå ut, för att orka kämpa och orka fortsätta leva. Och i längden innerst inne gillar vi det inte själva. Så det hjälper inte att vi får mer skuld i det vi gjort och att fler vuxna blir arga.
3. Hota och straffa hjälper aldrig. Spelar ingen roll vad det gäller egentligen men det är ju nästan samma sak som att bli arg. som jag skrev på nummer 2. för det hindrar oss inte från att fortsätta egentligen, det gör bara att vi måste bära mer och känna ännu mer skuld.

Sen tänkte jag skriva tre saker ni kan göra som kan vara bättre:

1. Säga då och då att ni finns för personen och att den kan prata med er om vad som helst och att ni lyssnar på den. (och verkligen gör det då, visar personen att du har respekt och försöker se helheten och inte bara det hemska i det hela. Det är väldigt viktigt i sånna här svåra situationer att se helheten och inte bara symptomen.)
2. Stötta och inte vara för på om just skadandet. För mår man bättre i grunden kommer självskadebeteendet lösa upp sej automatiskt, oftast i alla fall´. Och gör det inte det är det ett problem som kan tas då.
3. Hur jobbigt det än är, hur ont det än gör i er föräldrar att se sina egna barn göra såhär så va starka! Försök mata er själva med att det kommer bli bättre för ju starkare ni själva är ju starkare och säkrare blir vi. Sen är det självklart att man inte kan vara stark hela tiden, men det är väldigt viktigt att ni själva inte deppar ner er, för ni kan behövas väldigt mycke i det här även om det inte känns så. Som jag sagt innan det är aldrig omöjligt att ta sej ur ett självskadebeteende.

Sen tänker jag rekomendera både vuxna som barn att gå in på www.bris.se  där finns telefonnummer som barn kan ringa och prata med enormt bra vuxna om saker, och nummer för vuxna att prata med andra vuxna som är duktiga på barn! Finns även forum, mail och chatt för både barn och vuxna!