Jag är nere i en stor svart svacka.
Jag vill egentligen inte vara det. Jag vill inte inse, och jag vägrar acceptera det. Men det är jag. Och egentligen kan jag inte göra något speciellt åt det. Mer än att hålla ut. Men jag hatar att jag inte har en plan, att jag inte har kontroll. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Jag är nästan tillbaka där jag inte riktigt vet varför jag mår dåligt och då blir ångesten större en vad den kanske egentligen borde vara.
En sak kan jag faktiskt göra. Som kan få min ångest att svalna en aning. Jag brukar stänga in mig på mitt rum. Släcka överallt och försöka få så mörkt som möjligt, sen lägga mig i sängen och kolla på en serie. Jag har helt dille på serier. Filmer är bra men dom tar slut så fort. En två timmar så är den slut, en serie är oftast på 20 timmar om inte mycket mycket mer! Vilket är underbart. Jag glömmer allt när jag ser på serier. Helst en hyfsad glad serie annars blir det för deppigt. Men när jag kollar på serier så känns det som att mitt liv står stilla. Ingenting runtomkring mig finns. Inga känslor, inget som gör ont. Jag sitter bara som en gud uppe på ett moln och kollar ner på folks liv.
Mina favoritserie är Vänner. Jag älskar vänner och har alla tio säsongerna. Det är otroligt jag kan se vänner hur mycket som helst avsnitt efter avsnitt utan att tröttna. Men jag har ju velat ha lite nytt och annat än bara vänner, så nu senaste har jag kollat på Greys Anatomy. Men det har jag följt på tv och jag har även alla säsongerna där med. Alla som kommit ut i alla fall. Men den är jag lite trött på i alla fall de gamla avsnitten... Så nu för en vecka sen köpte jag hela serien av Anna Pihl. En dansk krimserie som jag följde när den gick på tv för länge sen men som jag hade glömt mycket utav. Men nu har jag sätt klart alla 30 avsnitten... Vilket betyder att jag behöver en ny! Funderar på Brothers and Sisters eller Gilmore Girls. Men det är i alla fall mitt sätt att koppla bort omvärlden.
För min vardag är tuff nu. Och jag brottas med en massa ångest dagligen. Även om det inte syns. Men det värsta är inte att jag har ångest, eller att jag är arg. De värsta är att jag inte kan agera ut det. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag bara trycker undan det. Och det funkar inte i längden och leder oftast bara till ångest attacker. Så jag försöker bara klara av vardagen. En bit i taget, och hoppas på att känslorna inte blir för överväldiga på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar