Jag har nu tänkt tillbaka och försökt klura ut va det va som fick mej att orka, och då har jag hittat små "vändpunkter" eller vad man ska kalla dom. Och jag tänkte skriva lite om det för när jag va mitt uppe i det kunde jag inte se att detta skulle förändra mitt liv.
Som ni alla säkert redan vet så började jag må sämre när jag gick i 9 an. Det va då många år av förtvivlan rasade och det blev mer självhat och mer förtvivlan. Den vilsenheten och den ångesten jag då kände skrämmer mig idag. Den va enorm. Jag visste inte vad jag skulle göra, vem jag skulle prata med och varför jag mådde som jag gjorde. Det kändes som hela vuxenvärlden svek mig totalt gång på gång och tillslut vågade jag inte tro på någon. Mina föräldrar gjorde jag illa genom att må skit och göra dom oroliga. Jag tog på mej det mesta själv allt som hände va oftast mitt fel och till min egen nackdel. Som jag har läst i psykologin nu också så är självbestraffning en slags försvarsmekanism. Så självskadningen blev ett stöd. En tröst, ett missbruk. Jag var äcklig, misslyckad och förstörde för andra. Och ingen orkade lyssna eller förstå. Alla underskattade mitt mående. Ingen vågade göra något. Inom mig pågick ett krig. Mellan verklighet och känslor. Känslor och förnuftet. Jag kommer ihåg hur jag drömde om att kasta runt stolar och skrika högt. Ja drömde om att skrika och gråta ut min frustration inför hela världen. Låta alla få uppleva min fruktansvärda ångest. Få BUP att se, att förstå och att hjälpa mig.... Men tyvärr har jag aldrig kunnat, ja bara väntade på att bägaren skulle rinna över. Men den gjorde aldrig det. Jag har bara vänt all min ilska, oro och förtvivlan mot mej själv. Vilket har gjort att jag nästan kvävt mej själv med känslor. Inte så konstigt att det va "krigigt" inom mej ;)
Men jag klarade mig. Jag tog mig igenom det. Och jag vet nu vad som fick mig att hålla ut de senaste året här. Jag hittade två saker i mitt liv jag aldrig haft innan. Det ena va en vuxen som såg mig för den jag va, som brydde sig och förstod. Och det va en kille på BRIS. Jag hade ett brisombud i ett år. I ett års tid pratade jag med han en gång i veckan i telefon. Utan att nån visste. Det var min kontakt, mitt sätt att få ut vissa känslor. Han fick mig att se att jag rörde mig i rätt riktning att det jag kämpade för inte va onödig. Även om jag inte såg det från början. Han fanns där innan utredningen gjorde det. Innan allt annat va på plats. Han såg, han förstod. Och det viktigaste av allt, han ville hjälpa mej utan nån vidare tidsplan. Vi kunde prata länge i telefon, det var inte så att efter en timma va det bra utan jag fick prata hur länge jag ville. Och han försökte aldrig bryta kontakten. Han ville inte göra det för ens han visste att jag hade någon annan i min omgivning som jag kunde lita på och prata med istället för honom.
Det andra va en riktig vän. En som orkade med mig och mitt mående. En som hade förståelse och tålamod med det som pågick omkring mig. Jag hade aldrig klarat mig utan henne. Hon va precis tvärt emot det jag va, medans ja va pessimistisk va hon över naiv och det behövde jag. Någon som stod med båda benen på jorden som inte stack så fort det blev jobbigt utan nån som verkligen ställde upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar