Bergodalbana

På något sätt har jag försökt rikta denna bloggen till de som är vuxna, dom som har barn som mår dåligt eller andra som vill ta del av hur jag mått. Jag känner inte att jag är mänsklig i bloggen. I alla fall inte på den nivån ungdomar vill läsa. Hade jag halkat in på en blogg som min när jag mådde som sämst hade jag blivit ledsen och irriterad. För jag hade blivit avensjuk på att allt i denna människans liv gick så bra nu, och att den människan är så äckligt positiv.

     Jag vet ju inte hur ni ser mej om ni ser mej som positiv eller lagom eller ja vad som helst. Men just nu känner jag mej ganska äckligt positiv och sanningen är att jag är verkligen inte det, jag är en av de mest pessimistiska människorna. Och på något sätt så har jag varit rädd för att skriva här om jag inte känt att jag varit positiv för jag har inte velat dra ner någon eller låta min blogg gå neråt och bli nån slags "tyck synd om mej" blogg för det var inte anledningen till att jag starta den. Men jag hade ju heller inte trott att jag skulle halka ner så som jag gjort nu. Jag känner bara att det kanske skulle vara bra om jag skrev lite om hur det är när jag mår dåligt också eftersom just nu är det ingen bra period. För när jag tänker efter så även i en kamp på väg upp slirar man av vägen och jag kan ju bara utgå ifrån mej själv men hade jag läst min egen blogg så hade jag velat läsa om hur det var i den personens neråt gång också, för att det hade känts bättre att se att det faktiskt inte kan vara rosa moln hela tiden .

Så nu tänker jag sätta etiketten "svacka" på de inläggen som är lite mer tråkiga och personliga att läsa så att säga. Så kan ni skrolla ner till slutet av inlägget och se om jag satt den etiketten på inlägget så behöver ni inte läsa det om ni inte vill! :)

Lång och tråkig förklaring ber om ursäkt! nu till själva inlägget :)


Just nu är ingen bra period. Det började bli sämre när jag började efter "lovet" vecka 4. Då fick jag plötsligt tre eller om de va två nya ämnen. Då kom jag på att skolan inte gjort ett skit för att förbättra min skolgång. Fast än vi haft möten med BUP och massa från skolan. Det ända som har hänt är att jag fått lov att ta bort massa ämnen. Detta mötet äge rum i höstas och efter mötet sa dom att dom skulle prata med mina lärare om detta så att dom kunde förenkla ytterligare så att jag tex kunde få lättare texter och mer tid på mej. Men eftersom jag hela hösten bara hade två ämnen för det fanns inga andra att börja med så har det inte varit något problem. Jag har nästa i princip varit ledig 3 dagar i veckan och haft all tid i världen att göra allt som jag skulle göra. Men nu, när jag fått mer ämnen small det till ordentligt. Jag har fått mer att göra och kurserna flyger fram i en takt som jag verkligen inte hinner med i, och lärare förstår inte och lyssnar inte samtidigt som jag halkar ner till där jag var innan jag ens visste om mina svårigheter. Jag har inte bytt lärare heller så det är inte det som ställer till det. Men när jag pratade med min svenska lärare som jag haft sen ja börja 1 an så sa hon att hon inte visste nånting. Och det klart att det då inte är så lätt att hjälpa mej om hon inte ens visste om att ja hade en "diagnos".
     Så just nu pågår en kamp om att försöka få folk att lyssna samtidigt som jag ska klara av skolan. Men det värsta är inte att de e jobbigt i skolan, de värsta är att jag inte blir trodd eller lyssnad på i skolan. Att folk tar mej som en trött tonåring som överdriver lite för att hon ska glida igenom skolan utan att göra ett skit. OCH SÅ ÄR DET INTE. Blir så arg och ledsen när folk tror det för ja sliter verkligen arslet av mej för att göra allt som ska göras. Så just nu tycker jag det är skit jobbigt att gå till skolan för allt känns som förr, då ja slet och slet och aldrig fick andas emellan. Då jag så fort va de minsta stolt över något jag lyckats åstadkomma blev krossat i små bitar av envisa lärare.
     Jag har nu gått tillbaka i min gamla blogg ni vet och läser det jag skrev innan jag hade fått reda på mitt resultat av utredningen. Där har jag skrivit att jag mått illa av ångest för att gå till skolan. Och att jag har känt att alla ord jag använder för att beskriva hur jag mår och känner tappar mening. Ja kan helt enkelt inte uttrycka mej och när jag läser känner jag igen hopplösheten som fanns i mej de dagarna innan jag fick veta. Det kändes som jag stupade på mål linjen lite grann. Men det är snart ett år sedan, och jag är så otroligt glad över att jag klarade mej igenom det och ändå fick G i alla ämnen utom 1. Det är ändå löst nu så de är inga problem.

I vilket fall som helst. Jag är mänsklig. Jag mår skit till och från fast än jag är på bättrings vägen. Skillnaden från då till nu är att jag inte stänger det inom mej, jag tar tag i det och låter det få ta sin tid. Jag försöker inte fly utan handskas med det som gör ont även som det är otroligt jävla idiot jobbigt.