Till alla underbara föräldrar

Detta inlägg tänkte jag tillägna föräldrar till barn som mår dåligt. Eller till folk som jobbar inom psykiatrin. Inte för jag tror att jag har någon sådan läsare här men man kan ju hoppas att vissa hittar hit eftersom det skulle hjälpa dom.

Jag har kollat på ett klipp. http://urplay.se/162658  mer citerat om vad den handlar om så står det såhär på "om programet"  

När Linnéa var 14 år berättade hon att hon inte ville leva till hon blev 15. Åtta dagar före sin femtonde födelsedag tog hon sitt liv. Ludmilla Rosengren är läkare och KBT-terapeut men först och främst är hon mamma till Linnéa. Hon berättar hur det är att vara förälder till ett barn som mår dåligt och vilket bemötande hon och familenj fått av vården

Jag tyckte det var en jätte bra föreläsning och även jag som har mått och fortfarande mår till och från dåligt tog till mig mycket och lärde mig även om hur det kanske har varit för mina föräldrar. Jag håller med henne med allt hon säger om vården och bemötandet av föräldrarna. Nu vet ju inte jag i detalj hur mina föräldrar blev bemötta, men jag vet att dom länge har efterlyst metoder och konkreta råd för hur dom ska hantera situationer när jag mår dåligt eller när jag stänger mej inne osv. Det har BUP generelt varit jävligt dåliga på och har märkt att många andra jag pratat med också upplevt det så. Eftersom Ludmilla själv säger att vården är slarvig med den sortens information så tror jag ju på henne eftersom hon själv jobbat inom tex BUP. Det är någonting som är väldigt viktigt. Att föräldrarna får konkreta råd eftersom dom kommer till BUP för att få hjälp för att dom inte klarar av det själva. Men då undrar ju jag varför itne BUP själva förståt detta? Jag kan ju egentligen bara utgå ifrån mej själv och mina erfarenheter jag talar inte för någon annan men eftersom mina föräldrar har jag märkt upplevt det svårt i situationer då jag mår väldigt dåligt och dom har frågat på BUP när jag varit med. Jag är ingen expert eller kan tala för alla som mår dåligt. Men jag vet hur det är att må skit och inte vilja leva. Och känna att ingen förstår eller att ingen lyssnar. Och jag tänkte ge er några exempel som jag tyckte stämde i föreläsningen och som jag själv nu kan se skulle kunnat hjälpa mej när jag mådde dåligt.

Jag tar det i punktform! det är de jag gillar bäst att läsa eftersom jag hatar att läsa ;)

• Försök prata med barnet som mår dåligt. Lägg undan din oro och din hopplöshet och försök sätta dej in i hur ditt barn mår. Fråga frågor rätt ut om jag ska citera Ludmilla så " bara för att man frågar varför man skulle vilja ta sitt liv till en självmordsbenägen person blir den inte mer självmordsbenägen, snarare tvärt om den känner att den blir lyssnad på. (sen vill inte alla prata med sina föräldrar om just det eller kanske inte alls så då får man ju respektera det)
• En säker förälder = ett säkert barn. Jag säger inte att det är lätt att känna sig stark och säker när ens barn mår skit, men man måste försöka.
• Lägg inte över någon skuld. tex "tänk va ledsna vi skulle bli om du gav upp" "alla mår dåligt ibland med det löser sig så ryck upp dig" Vi vet det. I alla fall oftast. Ska ju inte tala för alla jag talar som sagt utifrån mina erfarenheter.  När man mår så dåligt så man inte vill leva längre har man nog med skuld i sig. Man har skuld för nästan allt och man är med största sannolikhet själv destruktiv inte kanske specifikt genom självskadning.
• Försök att inte tappa hoppet. Försök att inte utsråla hopplöshet, säga det till personen eller något liknande. Även om det ibland känns så och ibland bara blir så. Jag säger inte att det är lätt eller att alla ska orka göra detta hela tiden. Det är som sagt bara små tips som ja tror kan hjälpa.

För ett av de värsta samtalen jag någonsin har haft avslutades just som beskrivs i den sista punkten. En på BUP sa till mig, att hon visste inte vad vi skulle göra, vad som ska hända eller vad som kan få detta att bli bättre. Och då trodde jag att allt hopp var ute. Om inte BUP visste vem visste då? inte var det mina föräldrar eftersom annars skulle dom ju inte behöva BUP och allra minst var det jag.

Men det handlar om att ge föräldrar knep och tips som gör att dom som faktiskt spenderar den mesta tiden med barnen får hjälp att orka, och veta hur det ska gå till så att barnet kan börja må bättre! Det handlar inte om mer jobb för psykriatrin det handlar om att jobba för de barn som mår dåligt. För jag tror inte på att en behandlare själv kan hjälpa ett barn som mår dåligt. Eftersom de vuxna eller barnet kommer till BUP för att de inte kan hantera saker i vardagen att måedet tar över.
Och det har jag lärt mig av egna erfarenheter att har man bra kontakt med sina föräldrar och kan till viss del prata med dom om hur man mår och ta hjälp och stöd av dom, så kommer man långt. Och det har itne BUP hjälpt mig med utan jag har själv från att varit livrädd för att mina föräldrar skulle få veta något eller känna skuld eller skam till att nu prata med dom och förklara hur jag känner och varför. Inte om allt så klart men om rätt mycket. Och det hjälper faktiskt, speciellt i längden. Det är inte ofta jag känner paniken över att inte ha någon att prata med som jag många gånger innan kände. Och det gör saker lättare kan jag säga.


Så till alla föräldrar där ute som kämpar för sina barns skull! Ni hjälper mer än ni tror, och va inte rädda för att be om hjälp! Och sluta inte kämpa och ge inte upp hoppet. Det är ju oftast inte erat fel, och ni ska ju inte känna skuld istället ska ni ju vara stolta över att ni försöker så som ni gör och faktiskt bryr er!