Hej igen! Jag har tänkt på att jag skriver väldigt lite om mina inlärningssvårigheter nu i bloggen. Därför tänker jag skriva ett inlägg om det som pågår just nu väldigt mycket i mitt liv inte nåt jag försöker ta mej ur som börjar bli suddigt (självskadningen).

I alla fall så fick jag ju mina inlärningssvårigheter utredda på BUP i april 2010. Det har alltså inte ens gått ett år sen jag fick reda på detta, och det tar ju en stund att acceptera och ställa om sig efter att ha fått reda på en sån här sak. Gamla frågetecken börjar slätas ut och nya krullas ihop. En sak jag har väldigt svårt för att acceptera är att ska jag resten av mitt liv behöva speciella och mer (enligt många andra) krångliga sätt för att lära mig saker. Ska saker och ting ta längre tid för mej en för andra.
Min psykolog säger att jag ska ta det som att vissa behöver glasögon för att kunna se och vissa behöver kryckor för att gå så behöver du mer tid och andra hjälp medel. Men hej jag heter Emelie och jag är för det mesta rätt otålig! Jag vill inte vara den som inte hinner läsa texten på tv, ja vill inte vara den som inte kan göra saker på snabb tid eller under mycket press! även om det går att lära upp så tar det väl sin lilla tid och det känns rätt förnedrande att lära sig det när man är 17 bast. Egentligen är det väl bättre att lära sig det nu en aldrig men jag har just nu ingen motervation till att lära mej just de sakerna. Just nu skulle jag helst av allt bara vilja klara skolan... Vilket jag är på väg att göra men eftersom jag har ett så långsamt arbetstempo så har jag tagit bort de flesta ämnerna i skolan vilket gör att det kommer hänga kvar efter mig när jag tagit studenten. Det är ju också ett val jag har gjort och ett oerhört nödvändigt sådant men det kan ändå vara svårt att känna att det är rätt. Jag vet med förnuftet att det är rätt men jag känner det inte med känslan.
I vilket fall så ska jag berätta om ett problem som håller på hackar mig i hälen hela tiden nu för tiden. Och nu har jag tyvärr inget minne av att ja nämnt detta innan men har jag det så ber ja om ursäkt men nu får ni läsa det en gång till! Jag har ju alltid haft svårigheter under hela min skolgång, men i 3 an tror jag det började så slutade jag tro på mej själv nästa helt. För det spelade ju ingen roll vad jag gjorde de va ju aldrig tillräckligt, jag skulle alltid kämpa lite till för att jag hela tiden låg på gränsen till godkänt. Men för mej va det som att arbeta för ett MVG jämn fört med andra. Och då skulle jag kämpa ytterligare. Så jag började ge upp och vägra göra uppgifter för att jag visste att försökte jag och la ner energi på dom så tjänade de aldrig någonting till.. Jag bara sa nej och blev frustrerad och ledsen. för egentligen va ja ju tvungen att göra uppgifterna så antingen gjorde ja dom inte och kom undan med det eller så fuskade jag så jag klarade det eller så gjorde jag det och fick sota med att ytligare få bevis på hur värdelös jag va och att mitt slit egentligen inte visade nåt resultat. I alla fall inte det resultatet jag tyckte jag skulle få gentemot all energi ja lagt ner på det.
Jag har ett väldigt lågt arbetstempo och kan knappt göra någonting under stress. Det är nästan helt omöjligt. För jag har en tendens att låsa mig och mitt huvud blir helt svart. Och eftersom jag har haft sån dåligt självkänsla och självförtroende så har jag svårt för att stå upp för mig själv och vad ja har rätt till och inte. Det har i och för sig förbättras kraftigt under hösten och ja tar tag i saker på ett helt annat sätt nu än innan. Men det är fortfarande jobbigt ibland. Att orka stå upp för sig själv och hela tiden behöva lägga ner massa energi på att få andra människor (speciellt lärare) att förstå mina svårigheter. Och hur ofta är det inte en skoltrött ungdom överdriver och säger massa saker för att slippa undan? Ofta. Så det blir ännu svårare att bli trodd och tagen på allvar, därför måste jag ta hjälp av andra vuxna som litar på mig. Det går framåt nu men med små steg.
Men det jag önskade är att lärare idag engagerade sig lite mer i elevernas sätt att lära sig saker, det är ju knappast bara jag som har svårigheter och att dom varierar sättet lära eleverna på! kanske själv skulle bli lärare... haha fast det är nog väldigt mycke plugg och läsande!

Men mitt nuvarande "projekt" är att ta körkort. Det är någonting jag verkligen vill göra och någonting som är kul! Jag övningskör så ofta jag kan och försöker göra massa tester och skit på datan för att lära mig teorin. Mitt mål är att ta körkort i år. Jag fyller ju inte 18 för ens i september så jag har ett tag på mig! men det tar mycke energi och engagemang just nu och detta är någonting jag verkligen vill! så då kommer jag antagligen klara det.

en maskin kan göra femtio vanliga
människors arbete - men ingen maskin
kan göra en ovanlig människas arbete.