Deprimerad som Britney Spears eller ätstörd som Lindsey Lohan.Unga imiterar inte bara kändisars stil – utan också deras problem.En av tre unga erkänner att de har fejkat psykiska åkommor.Många unga fejkar psykiska åkommor.Det visar en undersökning gjord av terapisajten Mentaline.com.Hela 34 procent erkänner att det någon gång ljugit att de lider av problem som ätstörningar, självskadebeteende eller depression.
Vanligast var att påstå att man lider av ätstörningar, följt av självskadebeteende, drogberoende och depression. Många menade att det var ”coolt” att ha de här problemen, och att de gör en person ”unik”.
Ur http://www.aftonbladet.se/wendela/article8467639.ab
Detta har jag märkt förekommer mycket ute i ungdomarnas tankar nu för tiden. Jag kan märka när det är på riktigt och när man vill använda det som något unikt. Det skrämmer mej, inte bara att man ska bli unik genom att må skit utan också vuxnas sätt att hantera detta. Det är så otroligt vanligt att vuxna skiter blanka fan i ungdomar som säger att det är ledsna eller inte mår bra. Däremot blir det andra bullar så fort man säger att det blir allvarligare te x som att man har ätstörningar. Då kommer empatin och uppmärksamheten man letat efter som ett skot från ingenstans. Detta kan göra mig så fruktansvärt arg och frustrerad! Man ska inte behöva skada sig själv eller ljuga om det för att få uppmärksamhet eller en ynka liten förståelse från vuxenvärlden. De ska se barn och ungdomar som det är och kunna lyssna på dom UTAN att det har med något sådant att göra. Inga problem är för små för att bry sig om. Ungdomar mår sämre i nu läget och de ökar antalet självskadande och ätstörda (ursäkta uttrycket men vet inte hur jag ska skriva det annars haha) unga hela tiden. Det kanske är dax att komma ner på jorden och inse detta också inte bara skriva och tala om problematiken.(För det mesta när jag skrivit om detta nu menar jag de vuxna i skolan eftersom det ofta är där ungdomar ber om hjälp och tillbringar sin mesta tid. Sen har jag ju såklart stött på folk som varit helt otroligt omtänksamma och duktiga lärare och andra med, men för det mesta inte.)
Anledningen till att jag kan känna mig hotad av denna trend är för att jag själv varit där. Jag själv började må sämre för att ingen lyssnade på mig, ingen trodde på mig och därför var det en liten och just också liten del av grunderna till mitt självskadebeteende. Sen har jag varit med om folk som lyssnat på mig men istället vänt på det, att jag varit en av dom som ljugit och bara på ett nedvärderande sätt velat ha uppmärksamhet med det jag gör och det är inte sant, det har jag upplevt som orättvist och ja har känt mig illa till mods av dessa påståenden. Nu har ingen sagt rakt ut till mig att de inte tror mig men jag har blivit behandlad som att de inte har trott mig och inte varit något speciellt när det i själva verket varit det. Jag ville aldrig skryta med mitt självskadebeteende jag ville ha hjälp. Jag jobbade hårt med att dölja vad jag höll på med och som många andra också gör.
Det kan vara svårt att skilja dessa personer åt men oftast brukar det ha många problem i grunden. Det är otroligt sällan ett självskadebeteende är grundat på bara en anledning. Man börjar oftast inte bara skära sig för att man vill att nån ska lyssna utan det finns nästan alltid problematik bakom det. Som te x familjesituationer, mobbning etc. Sen är det väldigt viktigt att ta reda på vad/ vilka saker det är som påverkar ett självskadebeteende. Kan det vara en situation? En känsla? Både och? Ofta så får man ju ont i foten om man stödjer på det men vad är det då som orsakar smärtan det måste ju vara någonting som inte är rätt i foten eller hur? samma sak med detta. Någonting utlöser lusten att skada sig själv men vad är det som i grunden får en att göra en sådan sak? Det är ingenting man oftast bara gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar